Läs mera

Äkta vara

Jag körde hem efter en minnesstund med tre ord ringande i mina öron. ”Hon var äkta”. Så beskrevs en dam som gått bort gammal, nöjd och mätt på livet. Och jag tänkte att det måste väl ändå vara det finaste och bästa minnet man kan lämna efter sig. En doft av äkthet.

Hur ser en äkta människa ut? Vilka egenskaper gömmer sig bakom det ordet? Hon var hjärtlig, utan tvekan varm. Hon var gästvänlig och generös – det skulle ätas och doppas hos henne som på Emils ”Tabberas-kalas”. Hon var genuint intresserad av människorna runtomkring sig, hur de mådde och hade det sådär i största allmänhet. Hon hade förmåga att stanna upp. Hon kunde gråta hjärtligt med den som grät och skratta hjärtligt med den som var glad.  Ingenting var för svårt eller farligt att föra till tals – hon delade också med si av sina egna bekymmer. 

Vad mera kan en äkta människa tänkas vara? Hon kan vara innerligt arg och säga ”nej” och ”stopp”. Hon kan skydda sina egna gränser och vet sina begränsningar. Hon kan göra bort sig, skratta åt sig själv ibland. Vara ödmjuk inför den mänskliga faktorn. En äkta människa har en profil, man vet var man har henne. Ilska är också en bra känsla som en äkta människa kan hantera. Det är vad jag tror mig ha sett i ordet ”äkta”. Elakhet är något annat och det kanske vi tar en annan gång.

För ordet ”snäll” har jag småningom utvecklat en allergi. Eller snarare för innehållet som ordet ”snäll” med tiden fått. Det har smugit in en hel del märkliga kryddor i snällhetens namn. Tänk om det är så, att för att räknas som en snäll människa skall man försöka vara alla till lags. Den snälla människan är alltid glad och har inga bekymmer. Hon ska tycka att alla har lika rätt eller lika fel. Hon vill inte så mycket, inget för egen del åtminstone. Hon ställer alltid upp om hon orkar eller inte. Man kan inte hjälpa en snäll människa för hon behöver ingen hjälp, det är hon som hjälper. En snäll människa kan inte, eller får inte bli arg. Vad skulle hända då? Jo, hon skulle glömma bort att vara snäll och bli äkta.

Hur känns det att umgås med en s.k. snäll människa? Hon är svår att greppa, hon saknar handtag. Hon syns inte, hörs inte, hon är luktlös. Hennes snällhet får andra att känna sig osäkra, sämre, orkeslösa, elaka, hjälplösa. Eftersom hon alltid ställer upp blir andra i tacksamhetsskuld som de aldrig får kompenserat. De får dåligt samvete när de ser hur trött hon är men ändå inte tillåter sig vila – hon ställer upp och ställer upp.

 ”Finns det några snälla barn här?” frågar tomten. Vilken dum fråga. Barn är äkta, ärliga - de är inte snälla i den mening jag ovan beskrev. De är spontant glada, arga och ledsna så länge som de tillåts vara barn och så länge deras äkthet inte socialiserats bort. Barn gråter inte för att vara elaka, de gråter för att de behöver något. Ungdomar är inte utagerande för att vara elaka utan för att de kanske saknar någonting. 

Tänk om vi vuxna skulle avsluta detta år 2010 och inleda år 2011 med ett fast beslut om att öva oss i att vara äkta. Det äkta smittar av sig. Om man då väljer att kalla det äkthet eller snällhet får var och en välja själv. Huvudsaken är att vi vet vad vi menar med ordet ”snäll”.  Så att den som vill bli ihågkommen som ”snäll” är snäll på ett äkta sätt och den som vill bli ihågkommen som ”äkta” är äkta på ett snällt sätt. 

Birgitta Strandberg-Rasmus

Vill inte mera - vill mindre

Ibland är det skönt att vara ensam, ensam och tyst med sina tankar. Gå Bådarundan (8 km) och vagga tankarna i takt med stegen. Det behöver inte vara stora tankar, de kan vara små. Men ibland jag vill ha dem för mig själv. De formas och luftas. Ibland försvinner de, andra gånger får de sällskap av helt nya tankar.

Telefonen vilar hemma på arbetsbänken. Om någon behöver akut hjälp får de ringa 112, mindre brådskande ärenden får vänta. Vill de verkligen ha tag på mig ringer de på nytt, i andra fall försöker de med någon annan. När jag är på min promenad vill jag vara ifred, ostörd. Jag tankar, för att ha något att ge, för att orka. Jag söker balans.

Man kan gå tyst tillsammans också. Det är helt ok. Det går att dela en tyst gemenskap. Det känns som att dela mycket, utan ord. Är man trygg med sällskapet känns tystnaden inte besvärlig – den är skön. Allt annat hörs liksom bättre. Jag skulle vilja lära mig att prata mindre och lyssna mera. Det pratas så mycket, och mycket pratas sönder. 

Många kvinnors (kanske också mäns) högsta önskan är att få vara ensam hemma. Tänk att man kan önska något så simpelt, och att det för många är en omöjlig önskan i vissa perioder av livet? Tänk att få sitta i morgonrock och läsa ÖT till klockan tio med en kaffemugg och en torr sockergris från igår. Att skala äppel i lugn och ro till Norah Jones låtar. Att sitta på kökspallen och röra om i äppelsyltskastrullen medan man läser Tommy Tabermanns dikter om kärlek och åtrå. Det är livskvalitet. Det är inte mycket begärt – eller är det? Tommy Hellsten har kanske rätt när han påstår att ”ju mindre du gör – desto mer får du gjort”. Det är intressant att se hur man fungerar när man har en alldeles egen dag ensam hemma. Den ena idén efter den andra dyker upp i tankarna. Just ja – det där skall jag göra, aha - det där kan jag ta itu med. Jag gör det frivilligt, glatt och med tid. Ingen stör, ingen avbryter, ingen önskar eller vill mig något. Underbart. Att vara i takt med sig själv. Allt går lättare då.

Det är också tillåtet att ta en ”power-napp”, eller ”tupplur” om det låter mera bekant, vid behov – siesta. Jag tror de har förstått det här längre söderut i Europa. Det är inte nödvändigtvis ett tecken på lathet. Snarare sundhet. Om någon frågar mig. En kvart om dagen efter jobbet och kvällsmiddagen gör under. Kroppen slappnar av och hjärnan får vila. Man sover också bättre på natten när man inte är övertrött vid läggdags.

Är det ett tecken på att jag är deprimerad när jag vill mindre, inte mera? Håller jag på att gå i väggen? Den frågan ställs ibland av människor som är rädda för de signaler som kommer inifrån, något som ropar ”jag orkar inte mera”.  Jag ser det mera som kroppens signaler om att jag skall se upp, ta hand om mig själv, lyssna. För att förebygga utbrändhet. Vi samlar på oss alltför många intryck under dagar och år utan att hinna smälta dem, idissla dem. Vi ser, vi hör och vi gör saker i en takt som inte är mänsklig. Därför tror jag något i oss säger ”vill inte mera – vill mindre”!

Birgitta Strandberg-Rasmus

Människans liv är som en lång hemresa

Åter igen flög ett år förbi, året 2020. Ingen kunde ana vad som låg framför oss när vi önskade varandra gått Nytt År i dec 2019. Tack o lov. Om vi kunde förutse allt skulle vi inte våga leva. Men på detta viset, när vi plötsligt befinner oss i situationer som vi helt enkelt måste fixa, fixar vi det också. Jag tänker med tacksamhet på det faktum att vi just året 2020 hade unga (och medelålders-), energiska kvinnor i landets ledning. Women-power, mammor, jag tror att just deras förståelse, hjärtan och intuition behövdes för att möta utmaningarna med corona-viruset. (undrar om jag just kastades i kategorin ”ultra.feminist”?)

Biskopen i Åbo ärkestift, Mari Leppänen, konstaterar (KP nr 26/2020) att människans liv är som en lång hemresa. Jag skriver under. Vid årsskiftet vandrar tankarna i banor som att vad har jag lärt mig om mig själv och vad nytt har jag förstått om livet under det senaste året? Hemresan har börjat redan länge sedan, år har lagts till år, och den fortsätter.. Hur året 2020 utkristalliserade sig för en och var, hänger ihop med hur åren innan såg ut. Det lades ovanpå de tidigare åren. Och här galopperar mina tankar iväg.

Det är spännande att begrunda familjeträd, egen och andras familjehistorier. Hur det nu hänger ihop, så förs många av oss till studier och yrken där vi hittar pusselbitar som vi behöver för att få ihop vårt eget livspussel, hittar hem liksom. Det är inte ovidkommande varifrån vi kommer, det är riktgivande. Familjens historia lever i oss, såväl glädjeämnen och framgångar som sorger, trauman och förluster. Skuld och skam har djupa rötter, vi kanske lever ut generationers arv.  Det påstås att den generation som vågar stanna upp och reflektera kring sin historia är den som förändrar historiens gång. 

Varför möts vi av tuffa utmaningar under resan, som t.ex. att förlora livspartnern mitt i livets vår? Varför insjuknar barn i kroniska sjukdomar, som man bara måste lära sig att leva med? Varför blir man tvungen att mot sin vilja dyka in i bokslutsmappar och taxautredningar? Varför förvarnade ingen om de utmaningar en nyfamilj innebär? Hur kan man som arbetshandledare råka ut för olösliga problem på sin egen arbetsplats? Hur kommer det sig att man som rådgivare står handfallen inför den egna tonåringen? Varför blir man tvungen att jobba via TEAMS, fast man ristat i sten att det inte är möjligt. Ja, varför?

Det är inte lätt att hitta svaret. Men, om man ser på sitt liv som en lång hemresa, så kan alla de tidigare nämnda hållplatserna vara av betydelse. Jag har hört det sägas, att vi kan gå bredvid en annan bara så långt som vi själva gått. Teorier och det självupplevda har väldigt olika viktförhållanden. Lyssna kan man alltid, och man kan försöka förstå utan egna erfarenheter, och ibland räcker det. Ibland kunde det t.o.m. vara bättre att inte ha personliga erfarenheter för att det kan finnas en risk för generaliseringar eller i övrigt nedsatt hörsel.

Jag tycker mig ha märkt, att människor söker sig till yrken som möjliggör resan hem. Sin egen mamma- pappa- och partnerroll, och egna inre behov hittar man kanske först efter många krokar och svängar. Att öppna familjekistor kan ge nycklar till flera låsta vrån. På den här hemresan slukar vi litteratur som lockar och väcker vår nyfikenhet. Vi utbildar oss och möter utmaningar, som vi försöker bemöta så gott vi kan. Alltför ofta fastnar vi i nätet ”om inte om skulle finnas”. Att vi skulle göra saker annorlunda om vi skulle få ta om än det ena än det andra. Och visst, efterklok är det lätt att vara, men när vi står inför en ny situation gör vi just så gott som vi i den stunden förmår, och det räcker.

Det är fantastiskt att vi är så formbara. Att vi har förmågan att förändras och utvecklas. I synnerhet inombords. Och att vi har förmågan att släppa och ta nya tag. Vi är inte färdiga och en del saker blir aldrig färdiga. Jag önskar ge oss alla en tanke som jag lånar av Corrie ten Boom som reskost för år 2021; När du sitter på tåget och det åker in i en tunnel och det blir mörkt. Vad gör du? Inte hoppar du av tåget. Du stannar på din plats och litar på föraren. Krafter inför det nya Året! 

Birgitta Strandberg-Rasmus

Tänk att män som han kan finnas

I sommar hittade jag ett landskap som väckte barndomsminnen till liv. Det doftade hö och smultron. Himlen var hög och blå. Tiden kändes annorlunda, som om den inte hade bråttom någonstans. Jag var på Bergö. Det finns många olika slag av drömmar, en del kan man förverkliga relativt enkelt och förmånligt, andra får förbli just drömmar. Nu förverkligade vi en dröm om att en vacker dag få cykla runt på Bergö.

Av princip är jag av den åsikten att skall man cykla så startar man med cykeln från gårdsplanen (ekologiskt tänkande), men att cykla från Nykarleby till Bergö var inget realistiskt alternativ för oss. Vi löste det (mot mina principer) med att ta bilen till Molpe och starta cykelfärden därifrån, vilket innebar 40 km på cykel tur/retur. Till saken hör att jag inte är en hetsmotionär, utan en motionär som vill hinna njuta också under färden – dofta på blommorna bl.a. Det syns på cykeln, en treväxlad Crescent från slutet av 80-talet med korg och pakethållare och stänkskärmar och allt. Inget för den moderna motionären. Min cykel rullar bra för att den är tung. Och jag njuter av att få känna mig gammaldags ibland. En del saker var bättre förr. Varför byta ut något som är bra bara för att det är gammalt? Man vet vad man har, men inte vad man får.

Vid Mölleparken fick vi vänta på färjan som skulle ta oss över till Bergö. Skönt med utfärder där man måste vänta. Bara sätta sig ner i solen och vänta, för att man inget annat kan göra. Vi betraktade vindmöllorna och konstaterade att trots ganska hård vind gav de 4 möllorna (enligt mättavlan) totalt endast 4 kW:s effekt. Inte är det alltid så effektivt att gå på högvarv hemmavid heller. Mycket energi går förlorad i all hast. Det vore nationalekonomiskt mera lönsamt och mera miljövänligt att hitta konstruktiva sätt att kommunicera och lösa konflikter på, hann jag tänka.

Väl över på den andra sidan fanns det mera syre i luften. Vinden smekte kinden, vi fick ta av oss tröjorna och sätta dem i min cykelkorg med övrigt resgods. Husen krympte, trädgårdarna krympte, traktorerna krympte. Människorna som vi mötte såg oss i ögonen och alla sa ”hej”, även tonåringarna. Vart hade vi kommit? Till en ö med riktiga människor. Tänkte på motsatsen, Helsingfors, där alla halvspringer över Mannerheimvägen med glasartad blick, tillsynes icke-seende. Vi stannade vid ett hus med skylten ”konst” och bjöds in, inte enbart till garaget där tavlorna fanns, utan in i det allra privataste. Där fanns prylar från världens alla hörn och ägaren delade med sig av sina livsresor och minnen fritt och för intet. Jag var fascinerad – tänk att män som han kan finnas! Det var svårt att slita sig därifrån. Det här kunde de förr, stiga in hos grannen och sätta sig på bänken och lyssna eller berätta, morfar kunde det.

Längst ut på en udde, hände det, det small – och det var en ordentlig smäll. Jag blev så skraj att både cykeln och jag lyfte. Punktering. Hur fixar man en punktering på en holme där det inte finns en enda servicestation? Och vi hade 20 km till bilen – minst. Maken cyklade iväg till närbutiken som vi cyklat förbi långt innan för att se om de hade innerdäck eller lappverk till salu. Jag gick med min cykel åt samma håll och mötte idel glada människor som sa ”hej”. Efter en km stannade en röd Volvo 850 och ur den steg en glad herreman som undrade om jag hade problem med cykeln. Frun, som jobbade i bybutiken, hade sänt honom för att hjälpa till när hon hört hur läget var. Lappverket var för smått, eller hålet för stort. Ytterringen, som också måste bytas, den enda som fanns att tillgå, var av fel dimension. Vad gör man då? Jo, herremannen erbjöd sig att skjutsa oss till bilen, vilket för hans del innebar ca 40 km bilfärd och bilfärja, ca 2 h i tid. Han sa att han inte hade bråttom någonstans, pensionär som han var. Tänk att män som han kan finnas! Har inte dagens pensionärer mera bråttom än någonsin? 

Vi och cyklarna fick skjuts till Molpe. Mina principgränser töjdes till max – cyklarna fick skjuts igen! Äventyret blev minnesvärt. Synintryck, dofter, lugnet, friden i naturen och värmen från okända människor som vi fick del av helt spontant kommer jag aldrig någonsin att glömma. Tänk att män som de kan finnas!

Birgitta Strandberg-Rasmus
 

Relationssnacks

Hur kommer det sig att vi av hundratals, tusentals människor som vi under vårt liv träffat väljer ut just en bestämd typ att dela vårt liv med? Detta har vise män och kvinnor forskat i och kommit fram till ganska intressanta slutsatser. Ja, teorierna kan nästan vara lite pinsamma när man börjar fundera kring sig själv och den relation man har eller de relationer som man har haft. Lite vågat är det att ha sig själv som studieobjekt. Lite kul också.  Jag skall berätta vad jag hört och sett.

Det lär finnas en viss ”biologik” i partnerval, vi väljer en partner som kan bidra till artens överlevnad. Han kanske väljer en kvinna med klara ögon, blankt hår och rosiga kinder (i bästa barnalstrande ålder), hon kanske söker instinktivt en man som kan dominera över andra män och föra hem mer än sin del av bytet (åldern spelar inte så stor roll). Låter kanske fånigt – men läs kontaktannonserna så ser du! Socialpsykologerna undersöker något som kallas ”utbytesteorin” i partnerval. Enligt denna teori väljer vi en partner som är mer eller mindre lik oss. Kallt, som företagsledare som funderar på en sammanslagning, bedömer vi varandra. Utseendet, ekonomisk status, social ställning och personliga egenskaper (kreativitet, sinne för humor, vänlighet) noteras och snabbt som en dator räknar vi ihop varandras poäng. Enligt ”personateorin” är vi också ute efter någon som stärker vår självkänsla, eventuellt förbättrar den bild vi har av oss själva. Vad andra tycker om vårt partnerval har betydelse. Låter egoistiskt, inte sant? Men hur kommer det sig att vi förälskar oss bara i ett fåtal individer av hundratals poängmatchningar? Och hur kan det vara så att de få individer som vi dras till är ofta mycket lika varandra, förvånande nog också när det gäller deras negativa drag?

Och nu kommer vi till nästa intressanta grej, nämligen hjärnans struktur i kärleksaffärer. Hjärnstammen, som också kallas reptilhjärnan och ”den gamla hjärnan” hanterar funktioner som fortplantning, självbevarelsedrift, andning, sömn och starka känslor (s.k. automatiska reaktioner). Hjärnbarken, ”den nya hjärnan” fattar beslut, tänker, observerar, planerar, reagerar och organiserar information. Och nu ser det ut som så att vi i partnerval ganska långt använder reptilhjärnan på en instinktiv nivå. Imponerande, inte sant? Och inte nog med det, vi lär leta efter någon som har de dominerande karaktärsdragen hos de människor som uppfostrade oss. Varför? För att läka gamla barndomsår, säger de som forskat i relationer. Vi söker någon ursprunglig helhet, vårt förlorade jag, våra kroppsliga sinnen, förbjudna känslor. Någon som kompenserar de förträngda delarna av oss själva. Och när vi hittar denna någon, vår imago, blir vi förälskade. Och den som någon gång varit förälskad vet hur underbart det känns, att ha hittat en själsfrände – någon som känns så bekant, att ha hittat hem. Det kallas kärlekens kemi. Men, hur det nu kommer sig står vi småningom i en het maktkamp? Vi har så stora förväntningar på att få våra önskningar tillgodosedda att vi skrämmer varandra. Som en viss Ovidius sagt: ”Jag kan varken leva med dig eller utan dig.” 

Skall det gå till såhär? Ja, det verkar mycket vanligt och helt normalt. Kanske ett evigt mysterium. Vi kan, när vi förstår var skon klämmer, småningom hitta vägen till ett s.k. medvetet äktenskap, där vi också använder ”den nya hjärnan”, den som vi till vardags förlitar oss till i arbete och vänskapsrelationer (där det ju fungerar bra). I parrelationen kan vi erbjuda varandra ett hem att växa i, att utvecklas och invecklas i. En famn där vi kan läka det som någon gång gått sönder – i bästa fall. Någon som stöder oss i att våga släppa fram egenskaper som vi vet att vi har, men aldrig vågat eller fått ta fram. Det är inte lätt eller enkelt med parrelationer. Vägen till ett medvetet äktenskap är som en förlossning – det gör ont, ibland känns det som en nära döden upplevelse, men det är så nytt liv blir till. Mera om detta en annan gång...
 

Birgitta Strandberg-Rasmus

Hur klarar man av att leva tillsammans är ut och år in?

Hur bygger man upp en livslång relation? Räcker det bara med att man håller fast vid det man en gång bestämt sig för? På insidan av pärmen i familjealbumet har det unga paret sparat några av de goda råd om äktenskap och samlevnad som de fick vid bröllopsfesten, en del gavs med glimten i ögat, andra uttalades med tårfyllt allvar. Det var många som ville ge paret råd. Och redan det värmer dem båda när de tänker på det.

Det finns olika recept på kärlek. Det förekommer i lite olika varianter men har samma grund innehåll. Kärlek är ett bakverk, en blandning av många dygder. Det som vi uppfattar som positiva och goda egenskaper hos en människa innehåller alltid en gnutta av förmågan att älska och att vara älskad. Många gånger är vi kanske så upptagna av upplevelsen av att vara den som är älskad att vi glömmer bort att älska. Men det kan också gå så att vi är så upptagna av att försöka ge kärlek att vi glömmer bort att ta emot. Sann kärlek är en tvåvägsrörelse. Det handlar både om att kunna ge och ta emot. Kan man lära sig det. Jag har hittat tre ord som jag tycker hjälper en bit på vägen. Det är orden respekt, sårbarhet och vilja.

Låt oss börja med viljan. När ett brudpar står inför prästen är det just det här han frågar: ”Vill du?” Kanske tänker vi att det räcker med att vi gav ett svar den första gången. Men denna fråga ställs vi i verkligheten inför många gånger under ett livslångt äktenskap. Ibland svarar vi omedvetet, andra gånger har vi alldeles tydligt en kris. Men det viktiga är att vi ger oss själva och varandra utrymme att välja varandra på nytt. För vi har inte hela tiden själva kontroll på vad vi egentligen vill. Vi slits mellan det vi har lust till och det vi tycker att vi borde. Viljan är förmågan att balansera mellan lusten och plikten. Ibland hänger äktenskapet på den smala tråd som heter att man inte vill ge upp det man en gång valt att satsa på. Men förmågan att förbinda sig till en annan människa, är att våga möta den nya situationen och där välja att leva tillsammans. Kärlek är vilja.

Jag ser på en bild som någon tagit i smyg av bruden. Det är en närgången och känslig bild som lyfter fram hennes personlighet. Det är bara brudens ansikte som är skarpt, medan de som står lite bakom liksom blir suddiga. Jag tänker mig att det så här brudgummen ser bruden just då. I det första känsloruset sker den här fokuseringen av sig själv. Och bröllopet väcker många romantiska känslor till liv på nytt. Men i vardagens gråhet glömmer kanske både jag och min livskamrat bort att fokusera och ställa in skärpan, så att vi blir tydliga för varandra. Respekt är kanske inte ett ord som vi förknippar med en förtroendefull relation. Det får oss att tänka på rädslan för straff. Men ordet respekt påminner mig om att jag har att göra med en levande unik varelse. Respekt för min livskamrat är att jag då och då medvetet ställer in skärpan på nytt. Respekt innebär också att själv våga vara tydlig. Kärlek är respekt.

Det sista ordet är sårbarhet. Vi föreställer oss kanske att tecknet på en bra relation är att det aldrig känns illa att vara tillsammans, att jag aldrig behöver bli sårad, besviken, arg på den andra. Vi tror att de här känslorna är tecken på att något är fel i relationen. Som om det skulle finnas en människa som kan fylla alla mina behov och uppfylla mina innersta hemliga önskningar. Visst väcker förälskelsen en sådan förväntan. Ändå är det så att just i närheten till en annan människa finns den största smärtan. För där möter vi också det som vi brukar kalla vår skugga. Vi märker att vi inte räcker till för varandras yttersta behov, vi sviker varandra och gör varandra illa. Vi kan definitivt inte vara allt för varandra. Många ger upp vid den här punkten. Men här kan vi ta hjälp av trons språk. Vi behöver inte vara Gud för varandra. Vi får vara människor. Det räcker. Och i den insikten blir kanske kärleken som allra störst och djupast. Kärlek är sårbarhet.

Att vara ett par är så mycket mer än ett kontrakt om att bo under samma tak. Det handlar först av allt om att vilja leva nära en annan människa. Det handlar för det andra om, att få lära känna mig själv genom att möta och lära känna en annan människa. Det handlar för det tredje om att låta själva relationen växa och förändras under livets gång.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare

När är man mogen att gifta sig?

Då och då får jag som familjerådgivare den lite utmanande frågan om människor inte ger upp sina äktenskap alltför lätt nuförtiden. Jag skulle vilja vända på steken och säga att många numera ger sig in i nära relationer utan att tänka och fatta beslut om saken lika mycket som man kanske gjorde förr. Däremot tror jag att mänskor många gånger idag tänker sig mera för om och varför de skall gifta sig. Nu när det är vår och många kanske planerar bröllop till sommaren kan det vara bra att förbereda sig på vigseln och på äktenskapet. Jag vill lyfta fram några frågor som de flesta ställer sig när de går i giftastankar.

Är jag färdig att binda mig till någon för resten av livet?

Det är antagligen oftare mannen som har svårt att svara ja på den frågan. Kanske mognar vi män senare än kvinnorna. Under puberteten mognar kvinnan känslomässigt på ett annat sätt än mannen. Hennes menstruation påminner henne om moderskapet gång efter gång. Det förbereder henne på att ta ett ansvar som oftast varar livet ut. Men denna olikhet har också något att göra med överlevnaden. Mannen är inte bara den fysiskt starkare. Hans inre har också en beredskap att möta en dödlig fara i ögonblicket. Däremot värjer han sig för att binda sig i en relation för en längre tid. Men liksom kvinnorna känner vi män också en stor stolthet över att möta och övervinna vår egen rädsla. Jag tror att vi idag slinker lite för lätt förbi den här rädslan.

Kanske kan man säga att vi flyr in i känslan av att älska. Sexualiteten har blivit ett vanligt medel att frammana den känslan. Egentligen är det här att göra sexualiteten till något mindre än den är. Det här sättet att leva gör att vi går in i relationer där vi binder upp oss utan att egentligen ta ställning till frågan om vi verkligen vill leva nära den här människan för resten av livet. Och detta med vad vi vill är trots allt viktigare än vad vi känner. I något skede av livet pockar därför frågan på ett svar. Kärlek är att vilja. Den bästa prognosen för att lyckas med sitt äktenskap har de som från början går in för ett livslångt förhållande och som är beredda att själva skapa förutsättningar för en sådan relation. Men ingen av oss får några garantier på att lyckas. Vem skulle lockas av ett sådant äventyr?

Hur bygger man upp en livslång relation?

Unga människor vet idag en hel del om sexuellt överförda sjukdomar men mycket mindre om vad som krävs av dem för att klara av en nära relation till en annan människa. Det de vet om och väntar sig av äktenskapet finns kanske som en omedveten iakttagelse av föräldrarna eller andra vuxnas parrelation eller i sämsta fall såpoperornas förljugna värld. En värld där mänskorelationer är utbytbara och där mänskan för en ensam kamp för att få uppleva så mycket lycka som möjligt.

Förväntningarna på vad mannen och kvinnan ska bidra med kan idag vara mycket motstridiga. Kvinnor och män hämtar sina förebilder från olika källor. Det är klokt att tala tillsammans om våra förväntningar på oss själva och varandra både före vigseln och under äktenskapets gång. Egentligen tror jag att mänskor förr i världen mognade snabbare på den här punkten. Verkligheten var kanske hårdare men den var enklare att överblicka, och mera entydig. Den andra och den tredje frågan vi måste börja söka svar på kunde kanske vara:

Hur lever man i en nära relation till en annan människa? Vad har jag att ge?

Det trösterika är att själva äktenskapet är den skola där vi lär oss svaret på dessa frågor.

Om vi ser vigseln in i det här sammanhanget märker vi kanske att det inte bara är en stämningsfull eller lite pinsam tillställning där alla ser oss. Vigseln är ett festligt uttryck för att vi börjar en livslång resa tillsammans. Vi söker styrka och tar ansvar i förhållande till de mänskor som är viktiga för oss. Det är därför vi kan uppleva det som ett stort och viktigt steg att gifta sig. När prästen säger sitt amen är det slutligen också en bekräftelse av att kärleken är ett ansvar inför livet självt, och inför honom som är livets källa. Men också ett löfte om kraft, ett löfte om barmhärtighet där våra mänskliga resurser inte räcker till. Därför räknas äktenskapet till en av de livsuppgifter där vi både tjänar Gud och lär känna honom.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare

Ett familjealbum kan se ut på olika sätt

Ett familjealbum kan se ut på olika sätt. Det kan vara en rad med ”flip-album” där familjens foton sätts in i tidsföljd. Andra väljer ut bilder som får representera olika händelser och kanske skriver in datum och en och annan förklaring. Det här är ett album av den senare sorten. Och bilderna är tagna ur min fantasi.

På den första sidan i familjealbumet tronar ett bröllopsfoto. Ett brudpar tittar leende in i kameran. Bakgrunden är sommargrön. Bara de två som finns på bilden kan läsa ut alla de känslor och tankar som bilden representerar. Allt det som hände före, och allt det man väntade att skulle hända efteråt. Många ger sig kanske in i nära relationer utan att tänka igenom saken eller fatta ett medvetet beslut om att leva tillsammans. Men överlag tror jag att vi idag tänker oss noga för om och varför vi skall gifta oss. Nu när det är vår och många kanske funderar på ett bröllop till sommaren. Det är en tanke som väcker många frågor och kanske också en del motstridiga känslor.

Är jag färdig att binda mig med den här människan för resten av livet?

Det är inte alla som vill ta ställning till frågan. Det verkar ju så svårt att hålla ihop ett äktenskap om man ser omkring sig. Samtidigt tror jag att vi missar något väsentligt om vi inte tar den här frågan på allvar. Har mannen svårare med att binda sig? Kanske vi män mognar senare än kvinnorna? Eller är det så självklart att kvinnorna vill binda sig på det sätt som äktenskapet förutsätter? Rent biologiskt förbereds kvinnan genom menstruationen för moderskapet, i sitt inre förbereder hon sig också på att ta ansvar för ett barn som skall födas. Mannen utvecklas på ett annat sätt. Han är inte bara den fysiskt starkare. Hans inre har också en beredskap att möta en dödlig fara i ögonblicket. Däremot värjer han sig kanske för beslut som binder honom för en lång tid framöver. Han går ut i skogen och jagar med fara för sitt eget liv ett byte. Men han darrar i knävecken när han får veta att han skall bli far till ett barn, och han binds upp i en relation för många år framåt. Både kvinnan och mannen känner en stor stolthet över att kunna möta och övervinna sin rädsla för att binda sig. Jag tror att vi idag lätt slinker förbi den här rädslan utan att möta den och besegra den.

Kanske kan man säga att vi flyr in förälskelsen. Sexualiteten har blivit ett medel att frammana den känslan. Egentligen är det här att göra sexualiteten till något mindre än den är. Det här sättet att leva gör att vi går in i relationer där vi binder upp oss utan att egentligen ta ställning till frågan om vi verkligen vill leva nära den här människan för resten av livet. Och detta med vad vi vill är trots allt viktigare än vad vi känner. Viljan är som känt mera bestående än känslorna. I något skede av livet pockar därför frågan på ett svar: Vill jag leva tillsammans med den här människan? Förälskelse är mest känslor, kärlek är också att vilja. Den bästa prognosen för att lyckas med sitt äktenskap har därför de som från början går in för ett livslångt förhållande och som är beredda att själva skapa förutsättningar för en sådan relation. Äktenskapet är ett äventyr där ingen av oss får några garantier på att lyckas. Vem skulle lockas av ett sådant äventyr?

Hur bygger man upp en livslång relation?

Unga människor vet idag en hel del om sexuellt överförda sjukdomar men mycket mindre om vad som krävs av dem för att klara av en nära relation till en annan människa. Det de vet om och väntar sig av äktenskapet finns kanske som en omedveten iakttagelse av föräldrarna eller andra vuxnas parrelation eller i sämsta fall såpoperornas förljugna värld. De ser omkring sig en värld där mänskorelationer är utbytbara och där mänskan för en ensam kamp för att få uppleva så mycket lycka som möjligt. Förväntningarna på vad mannen och kvinnan ska bidra med kan också vara mycket motstridiga. Kvinnor och män hämtar sina förebilder från olika källor. Det är klokt att tala tillsammans om våra förväntningar på oss själva och varandra både före vigseln och under äktenskapets gång. Egentligen tror jag att mänskor förr i världen hade det lättare på den här punkten. Verkligheten var kanske hårdare men den var enklare att överblicka, och förväntningarna på mannen och kvinnan var mera entydiga. Den andra och den tredje frågan vi måste börja söka svar på kunde kanske vara: Hur lever man i en nära relation till en annan människa? Vad har jag att ge? Det trösterika är att själva äktenskapet är den skola där vi lär oss svaret på dessa frågor.

Om vi ser vigseln in i det här sammanhanget märker vi kanske att det inte bara är en stämningsfull fest i kyrkan eller vid havsstranden. Vigseln är ett festligt uttryck för att vi börjar en livslång resa tillsammans. Vi söker styrka och tar ansvar i förhållande till de mänskor som är viktiga för oss. Det är därför vi kan uppleva det som ett stort och viktigt steg att gifta sig. När prästen stadfäster äktenskapet är det slutligen också en bekräftelse av att kärleken är ett ansvar inför livet självt, och inför honom som är livets källa. Men också ett löfte om kraft, ett löfte om barmhärtighet där våra mänskliga resurser inte räcker till. Därför räknas äktenskapet till en av de livsuppgifter där vi både tjänar Gud och lär känna honom.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare

Den första julen i vårt eget hem

Julen hör till de helger som vi finländare starkt förknippar med familjen. Jul är att vara en familj. Den viktigaste julberättelsen, julevangeliet, handlar ju om en liten familj. Tanken på att för första gången fira jul tillsammans fyller nog de flesta par med starka och positiva förväntningar. Vi säger att julen är barnets högtid, och visst väcker julen barnet inom oss. Och det betyder också att i varje hem möts åtminstone två människors olika förväntningar. Hur ska vi fira jul? Vad är viktigast? Vem ska vi äta julmiddagen med? Ska vi gå i julkyrka? Ska vi ta julklapparna med oss och gå till svärföräldrarna som annars sitter ensamma?

Alla de här frågorna kan lösa sig av sig själv. Vi resonerar oss fram till det som är mest praktiskt. Men sällan går det helt smärtfritt. De kan väcka känslor av både besvikelse och irritation. För det är inte säkert att kvinnan tycker att det är jätteroligt att fira julafton med svärföräldrarna. Och mannen förstår inte varför man ska gå i julkyrka i år igen. Det gjorde vi ju i fjol! Och en så banal sak som att klä julgranen kan utlösa ett gräl på julaftons morgon. Hur kan det bli så här, vi vill ju alla ha en fin jul. Julförberedelserna och förväntningarna på julfirandet har för en del blivit till en årligen återkommande prövning i parrelationen. Hur fungerar vi tillsammans, hur samarbetar vi.

Samverkan bygger väldigt mycket på vår förmåga att förstå och bli förstådda, på vår kommunikation. Och precis som i alla andra lägen är det som sägs med ord bara en bråkdel av kommunikationen. Vi kommunicerar också genom vårt röstläge, med vår kropp och med det vi inte säger. Allt det här ger uttryck för våra djupare känslor, våra förhoppningar och förväntningar. Vi har en förväntan på att bli hörda av varann. Och vi har också en förhoppning om att kunna lyssna in oss och svara mot den andras förväntningar.

Det är ett samspel som lite grann liknar det som sker när paret skall skära första biten av tårtan på bröllopet. Bruden håller i kakspaden, brudgummen håller sin hand på kvinnans hand. Och i det ögonblick kvinnan stampar i golvet trycker han lätt på hennes hand så att kakspaden klyver tårtan. Det är en skämtsam sed som berör något väldigt ömtåligt i samspelet mellan de unga tu. Förmågan att samverka. Och kanske är det därför alla förtjust ackompanjerar händelseförloppet med kommentarer och fotoblixtar.

På bröllopsfesten är denna samverkan en lek. När vi lever tillsammans i vardag och helg kan det som skulle vara samverkan bli till en kamp om makten, och då är det något betydligt allvarligare än en sned tårtbit. När det går så är det dags att ta en lång promenad tillsammans och sedan sätta sig ner vid köksbordet. Det kan vara till hjälp med penna och papper och en kalender. Kan vi sedan komma överens om vilka frågor vi är oense om är vi en bit på väg. Sedan behöver vi komma överens vad som är rent praktiska problem och vad som är känslor och förväntningar. Till de praktiska problemen hör hur mycket tid det tar att koka julgröt, vilken tid julbönen är och hur lång väg det är till svärföräldrarna. Till känslorna hör stressen när julgröten bränner i bottnen och julbönen kolliderar med Kalle Anka. Sakfrågor och känslor är viktiga men det gäller se skillnaden. Här finns det en olikhet mellan oss mänskor. För en del är det den praktiska sakfrågan som är viktigast att lösa. För en annan är själva känslan ”hela saken”. Vi har ibland en förmåga att undervärdera den andras synsätt som gör situationen än mer inflammerad.

När vi kan värdesätta varandras känslor och sakargument upptäcker vi kanske ännu en nivå i det vi talar om. Det handlar om att kunna komma överens om vad som är viktigt, vad som är meningen med alltsammans. Varför firar vi egentligen jul i vår familj? Då handlar det inte om det kyrkligt eller kommersiellt riktiga svaret utan om vad vi själva vill med julfirandet, innerst inne. Om vi kan komma överens vad som är viktigt klarar vi lättare av att kompromissa och hitta praktiska lösningar. Det måste inte bli som jag föreställer mig för att det ska bli bra. Så fast tårtbiten blev sned på bröllopsfesten gör det inget. Den går ändå att äta, och den smakar precis lika gott. I år blir det julnattsmässa så behöver ingen missa Ser du stjärnan i det blå...

Jan-Erik Nyberg

Att lämna sin far och sin mor

På en vacker vidvinkelbild från vigseln har fotografen fångat ett viktigt ögonblick. Brudens far som fört in dottern i kyrkan hälsar i mitten av kyrkan på sin dotters blivande make. Han stiger sedan åt sidan för att låta mannen gå fram till altaret sida vid sida med den kvinna som skall bli hans hustru. Den högtidliga handlingen åskådliggör viktiga element i processen att bli man och hustru. Detta är en stark symbolhandling främst för brudparet och för brudens och brudgummens föräldrar men också för alla dem som deltar i vigseln. Det yttre skeendet åskådliggör vad som sker i vårt inre i vigseln och under den livslånga process som äktenskapet utgör. Sällan eller aldrig är processen så ordnad och samlad som i vigseln. För alla parter innebär äktenskapet en förändring som kan föra med sig smärta och motstånd men också framgång och glädje. Den här förändringen beskrivs så här i bibeln: ”Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två blir ett.”

Livet är en process av växande. Det är inte bara barnen och de unga som växer. Människans hela liv är ett liv i växande och mognande, möten och avsked. Det är vår uppgift att växa vare sig vi är föräldrar eller ett par som just har gift sig. Men som med allt växande finns det hinder och svårigheter som måste övervinnas. Den första insikten som vi måste göra är att vi alla hör hemma i ett nätverk av människorelationer med släktingar och vänner. Äktenskapet är en del av detta nätverk. För vem är det svårare att växa, för föräldrarna eller för de vuxna barnen? I familjerådgivningsarbetet märker vi ofta hur relationen till de egna föräldrarna kan bli både ett stöd och en börda för äktenskapet. Vad kan vi göra åt den saken? Kanske inte mycket, men redan det att vi förstår hur vi hör ihop med varandra hjälper oss att undvika en del onödiga kollisioner.

För föräldrarnas del handlar det om att lämna över platsen som den viktigaste personen i barnets liv till den äkta hälften. Genom att vi nuförtiden är äldre när vi gifter oss har det här blivit mera komplicerat. Föräldrarna har å ena sidan slutfört mycket av arbetet på att låta de unga bli självständiga i förhållande till dem, men å andra sidan har föräldrarna kanske vant sig vid att på det känslomässiga planet ändå få vara den ungas familj. Kanske behöver makarna sitt vuxna barn som en buffert för att undvika kollisioner i den egna parrelationen. Då kan det kännas skrämmande att tvingas avstå från ännu ett band till sonen eller dottern. Om vi inte vågar avstå från detta band blir det lätt så att vi alltid tar det egna barnets parti vid en kris i hans eller hennes äktenskap. I stället för att hjälpa dem att reda ut konflikten sätter vi då mera ved på brasan. Det kan vara till hjälp om vi kommer ihåg att vi genom att avstå från det gamla bandet får möjlighet att mötas på ett nytt, mera jämbördigt plan. Genom att avstå befrias vi från ett ansvar som det sist och slutligen är omöjligt att bära.

Mannen och kvinnan som gifter sig har samma problematik men från andra hållet. Det handlar helt om att känna sig själv som vuxen i relation till den andra. Att inte bli kvar i en relation som barn till förälder. Mannen väntar sig kanske, ofta omedvetet, att hans fru skall börja ge honom all den ömhet och självuppoffrande uppassning som han hade önskat få av sin mamma. Småningom, om kvinnan ställer upp på det, blir han i något skede mycket otillfredsställd med ett sådant beroende. Kvinnan går in i det här därför att hon å sin sida utan att veta om det svarar på mannens önskemål som på pappas befallning. När hon vaknar upp inför sin situation kan hon liksom mannen känna en enorm vrede mot partnern, som hon å sin sida upplever som en förtryckare. Men ändå handlar krisen inte om att de två inte passar ihop, utan den beror på att ingendera hittat sig själva som vuxna män och kvinnor. I sitt inre är de ännu barn som söker trygghet hos en förälder.

Så är äktenskapet när det fungerar bra något av en utbildning i vuxenliv, i manlighet och kvinnlighet. Det är ingen lätt skola, och de bästa skolorna ger som känt eleverna mycket hemarbete. Men vår lycka och olycka beror egentligen mindre på vem vi är gift med och mera på hur vi ser på oss själva och varandra. Kanske kan vi då i de bästa stunderna se det som Adam såg. Du är kött av mitt kött och ben av mina ben. Vi, det är du och jag. Det är det stora underverket i livet.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare

Att bygga hus

Många par drömmer om att bygga ett hus. Tänk att kunna planera tillsammans och bygga huset just som man vill ha det. Vårt par, Evert och Sigyn, är husbyggare. De har fått en tomt av Sigyns föräldrar och nu gäller det att välja hustyp och leverantör och ordna lån. En ny värld öppnar sig för dem båda, men de märker snart att denna värld inte bara innehåller möjligheter och alternativ, utan också risker och återvändsgränder.

De första veckorna är en enda lång eufori. Broschyrerna landar på köksbordet som en svärm flyttfåglar på höst-åkern. När de väl har stannat för en hustyp märker de att det är först nu allvaret börjar. Att komma överens och fatta konkreta beslut ställer stora krav på kommunikationen. De märker an efter att de ändå inte riktigt drömmer om samma hus. Vems hus ska de bygga? Som de förståndiga mänskor de är försöker de prata ihop sig, ibland måste de kompromissa och förhandla länge innan det känns bra. Mitt i alla bestyr med huset får de ibland en känsla av att husbyggandet håller på att ockupera hela relationen.

Som det ofta går i en sådan situation börjar var och en inom sig beskylla den andra för att det känns jobbigt. Sigyn tycker att Evert bara ville hålla på med byggandet och inte bryr sig om deras äktenskap längre. Han hinner knappt innanför dörren innan han berättar vad han skall göra på huset ikväll. Evert går i sin tur omkring med en outtalad känsla av att hela bygget går på Sigyns villkor. Hon har så klar bild av hur hon vill ha det. Han känner att han måste ta ansvar för det praktiska arbetet för att han också skulle ha en del i det här huset. Det blir inte mycket tid och krafter över till Sigyn och Evert när bådas arbeten och husbyggandet har tagit sitt. Kärlekslivet torkar in i takt med att deras inbördes samtal allt mer kommer att handla om sak-information om vilka arbeten som blivit gjorda och vilka beställningar som behövde göras näst.

Till slut är det faktiskt Sigyns bror Ulf som kommer med den förlösande frågan. Han har hjälpt Evert med isoleringen av mellantaket en kväll i september. Han märker att Evert är målmedveten och energisk men samtidigt på något sätt utan glädje. Ulf som är drygt tio år äldre frågar Evert om de kan ta en liten paus. De sätter sig på trappan med varsin pilsner i handen.

– Hur är läget? frågar han lite trevande.

– Vill du ha ett ärligt svar? Jag vet inte riktigt vems hus det är jag bygger. Jag hinner inte ens tänka efter. Han tar en stor klunk av pilsner och tittar bort för att inte Ulf ska se hur han kämpar med sig själv. Tog han i för mycket? Överdrev han? Vad tänker Ulf om honom och Sigyn? Han känner plötsligt Ulfs hand på sin axel.

– Hördu, du är ju alldeles förbi av trötthet. När har du och Sigyn senast varit på samma ställe utan att prata om huset? Har ni glömt bort att äktenskapet också har en insida. Äktenskap handlar både om arbete och om vila. Jag låter säkert som prästen i kyrkan nu, men jag vet vad jag talar om. Du vet att jag är skild. Min Marina stack iväg med en dammsugarförsäljare dan före vi skulle flytta in i vårt nya hus. Jag var bitter i två år. Det var inte svårt att lägga hela skulden på Marina. Sen vågade jag se mig själv i spegeln. Vad hade jag själv gjort för att hålla ihop vårt förhållande? Vi byggde oss ur äktenskapet. Gör inte samma misstag som vi. Lova mig det. För min lillasysters skull. För din egen skull.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare

Att blir arbetslös

Det finns inte jobb för dig efter julen!

Sigyn hade märkt att det fanns en irritation i luften när hon besökte föräldrarna några dagar före lillajul. Hon tänkte på det medan hon körde hemåt. Det verkade som om mamma hela tiden väjde undan för pappa som var både lättsårad och retlig. Sigyn beslöt sig för att ringa upp sin mamma senare på kvällen när pappa var ute med hunden.

Det blev ett långt samtal. Sigyns pappa Fredrik hade sagts upp från sin arbetsplats på verkstaden. Förklaringen till uppsägningen var den minskade orderingången. Fredrik var retlig och irriterad. Det var så Sigyns mamma Lisbeth beskrev situationen. Hon upplevde att Fredrik var arg och på något sätt besviken på henne men kunde inte förstå varför. Sigyn och hennes mamma funderade tillsammans över vad det kunde bero på. Hade hon sårat honom på något sätt? Hon kunde inte förstå vad det var som hade hänt.

Sigyn förstod att hennes mamma inte skulle få något ordentligt svar av pappa i det här läget. Men kanske hon kunde försöka prata med honom. Hon hade själv gått utan arbete ett halvår före hon och Evert träffades. Det hade varit jobbigt att bo hemma och inte kunna göra rätt för sig. Kanske hon och pappa kunde prata om hur det kändes att vara arbetslös. Hon fick chansen några dagar senare när hon och pappa var på tumanhand i bilen. När han väl lättade på locket var det lätt för honom att prata med Sigyn. Det hade alltid varit så med minstingen Sigyn. Med henne var han trygg.

Fredrik hade försökt hålla god min utåt när beskedet kom. Det var naturligt att de yngre skulle ta över. Han var ju ändå 57 år gammal. Det skulle bli skönt att få rå om sin tid. Han skulle väl få gå och stämpla ett år innan förtidspensioneringen. Fredrik misstänkte att verkmästaren inte var nöjd med hans arbetstakt längre. Men den misstanken behöll han för sig själv. Det kändes på en gång skamligt och orättvist. Det fanns en sak till som han inte ville tala om. Några i hans ålder hade fått stanna. Han kände det som om han var ingenting värd. Hans arbetsinsats som sträckte sig över tre decennier var ingenting värd. Han saknade sina arbetskamrater och samtidigt var han arg på dem. Och han märkte att en ilskan hade gått ut över hans fru Lisbeth. Hon hade ju sitt arbete att gå till. Hon hade sina arbetskamrater. Hon var en av de andra. Var fanns solidariteten? Var fanns idealen?

Nu när han såg sammanhanget förstod han plötsligt varför Lisbeth hade varit så skygg mot honom de senaste veckorna. Han hade ju varit giftig som en huggorm så fort hon kom i närheten. Han såg på Sigyn medan han berättade. Hon såg allvarlig ut. Hon visste att det var sant. Just så vedervärdig hade han varit. Han som alltid skrutit med hur han satte värde på sin fru. Kanske hade hon pratat med Lisbet om det. Ja, det sa hon att hon hade gjort.

Han grät sällan öppet. Men nu kunde han inte hålla sig. Samtidigt var han på ett märkvärdigt sätt glad och beslutsam när Sigyn stigit ur bilen och han körde hem ensam. Om det här fick fortsätta kunde det förgifta hela deras äktenskap. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån. Han såg på klockan. Lisbeth skulle komma hem om en stund. Om han skyndade sig skulle han hinna sätta på en potatiskastrull och plocka undan på diskbänken. Innan hon kom hade han hunnit duka bordet och tända ett ljus. Han ville att hon skulle känna att hon var välkommen i sitt eget hem. Men allra viktigast var att nu kunde de få prata ut. Han skulle börja med att fråga hur hon hade haft det på jobbet? Det hade han alltid frågat under de år de båda hade ett jobb att gå till.

Jan-Erik Nyberg, familjerådgivare